Lyssnar på lugna favoriter, dricker en kopp te och irriterar mig över att katterna minsann aldrig kan gå lägga sig. De är ena vildar om dagarna, men tusen gånger värre på nätterna.

Jag vill bara sjunka genom jorden. Inte ens förmågan till att skriva finns kvar. Då är det illa.

Jag önskar jag kunde säga var jag står. Jag vill kunna säga åt hela världen ”att det här är jag, och jag vet vem jag är. Jag mår bra och kan ta itu med livets svårigheter på ett lugnt, moget och sansat sätt”.

Kommer jag någonsin att få uppleva känslan av att veta vem jag är? Jag vet vad jag går för, men det räcker inte till. Inte i denna värld. Räcker det till någonstans?
Jag befinner mig i ett mörker jag inte kan bemästra. Känslorna svallar åt höger och vänster. Ja, det är i alla fall vad jag tror, jag kan ju inte se någonting. De kan lika gärna flyga upp och ner. Varje gång jag hittar en gnutta ljus sluter jag mig själv och vågar inte ta mig ut. Det är för stort? Jag sitter tryggt och bra i min lilla vrå, som än dock känns som det största som finns.

Vad är bättre; lycka, värme, kärlek och glädje eller trygghet, sorg, saknad och förvirring? Jag lever för tryggheten. Älskade trygghet som så varsamt omfamnar mig i varje svår stund. Som smeker mig ömt om kinden när tårarna faller. Trygghet verkar vara det viktigaste för mig, även om jag inte vill inse det själv. Jag borde känna att jag vill stå på andra sidan. Där kan man säkert också finna en slags trygghet.. eller?

Ibland är det svårt att orka trots att man har tryggheten som bästa vän.

Jag finner inga ord som beskriver vad jag känner. Jag finner inga ord som kan hjälpa mig på vägen till ett beslut.
Styrkan att väga för och nackdelar har aldrig existerat.

Nej.. jag har ingenting att dela med mig av..
Giv mig styrka!

Det är svårt att skriva om saknad. Jag har inte mycket att säga, fastän jag vill.
Denna saknad jag känner är alltför svår.
Jag låter tårarna falla, smeka min kind. Att de rinner är ett tecken på sanningen.

När man väl suttit där i avgrunden och smakat på, ja kanske till och med svalt, djävulens gift,är det väldigt lätt att falla ner igen när man väl tagit sig upp.
Man är skör. Minsta lilla snedsteg kan vara avgörande för restrerande dagar, månader, till och med år.

Alla har vi en tolkningsförmåga, och även om den är väldigt individuell har ofta själsligt sjuka människor samma mönster i sin tankebana. Det mesta som händer klandrar man sig själv för. Ibland även fast det hänt något på andra sidan jordklotet. Viskningar hos omgivningen upplevs lätt som stötande. Man tror att man har gjort nåt fel, sagt nåt fel, eller ser ut på ett konstigt sätt. Även om man kanske inte är egoistisk kretsar det mesta kring en själv och de ofta påhittade bristerna.

Min sinnesstämning är i nuläget inte speciellt god. Skrivförmågan är som bortblåst, tolkningsförmågan är förvrängd, och hela jag är fel. Inlägget har inte den klass det borde ha, och känner jag mig själv rätt kommer jag att radera det när jag läst igenom det igen. Jag ska försöka att inte göra det. Försöka bjuda på mig själv. Jag får helt enkelt se det som ett viktigt snedsteg – Dessa tankar som aldrig borde ha blivit ord på ett blad. 

”Nu kan jag inte komma längre ner”, tänkte jag när jag låg på soffan och kände att döden var enda utvägen. Det måste väl ändå vara över när man inte finner någon annan lösning? Det värsta tänkbara svepte förbi i mina tankar nu och då, tills det slutligen tog över mitt liv helt. Mitt liv, som jag egentligen inte hade. Dessa värsta tänkbara tankar var inte de värsta. Slutet var när jag inte tänkte alls längre. Eller var det bara början?

Likgiltighet, sa min kurator. ”Likgiltig vadå?” tänkte jag. ”Det kan väl inte finnas ett ord på någonting man inte känner och inte är”. Skulle jag ha haft en gnutta känsla skulle jag nog ha blivit rätt förvirrad. Vem vet, kanske blev jag det när jag satt där och kände ingenting. När jag satt där och inte brydde mig om någonting.
Tankarna svepte bort lika fort som de kom över mig. Det var sällan jag tänkte någonting alls.

Kom, håll min hand, håll den hårt.

Det finns ingenting att berätta om den här tiden, tiden då jag var likgiltig. När döden återigen kom på besök kunde jag bara tänka ”Halleluja, jag lever igen”. Jag blev nästan glad över att jag ville ta mitt liv. Det var här vägen till det nya började. Vägen jag inte kan berätta om än. Det enda jag har att säga är att det är skönt att kunna gråta. Jag har känslor, jag lever!

Jag är en av de som gärna vill belysa vikten av att informera om OCD (tvångssyndrom). För en person som inte är insatt i sjukdomen är det väldigt svårt att veta hur man ska bemöta den sjuke.
Det finns givetvis flera olika grader av tvång, men själva grundbeteendet och konsekvenserna vid ett avbrytande är det värt att känna till.

Jag har träffat på många som gjort mig väldigt, väldigt illa just på grund av att de inte vet vad det innebär att lida av ocd. Många tycker att det är kul att höra om eller se den sjukes tvång. De skrattar, retas och försöker hindra en från att utföra det man helt enkelt måste göra. Visst är många av mina tvångtankar, -handlingar ytterst bisarra, men för mig som sjuk betyder det väldigt mycket att jag får utföra vissa saker på mitt sätt, utan att bli hindrad.

”Men..” säger en del. ”Om du måste äta ett jämnt antal av det och det, hur gör du då om någon bit råkar vara halv? Räknar du den då som en hel, eller är du tvungen att ta två halvor och en hel för att kunna vara nöjd. Då stoppar du ju egentligen tre bitar i munnen.”

Jag har inget svar på det. Bara tanken på det gör mig förvirrad, arg, ledsen och ångestfylld. Ofta vet jag inte vart jag ska ta vägen, och jag är dömd att få en panikångestattack och straffa mig själv på diverse vis för att över huvudtaget kunna fortsätta dagen. Ibland kan jag inte ens det.

Andra gör små saker enbart bara för att driva mig till vansinne. Ögonbyn är särskild roliga att använda som hjälpmedel för att framkalla ilska. Jag tål inte om folk drar med fingret genom ögonbrynet utifrån och in. Ni vet, det känns som att klappa en strävhårig hund mothårs. Det perfekta partytricket kanen del tycka. Vi gör det 30 gånger för att vrida henne till vansinne. Javisst, ni lyckas, men ni behöver inte ta konsekvenserna av det. Tyvärr.

Visst respekterar jag frågor om min sjukdom. Man måste ju fråga för att lära sig. Men just de frågorna som jag vet att kommer enbart för att krångla till det för mig, är inte välkomna. Stressen som gör mig förvirrad gör dessutom mina problem starkare. Ibland kan jag måsta stänga kylskåpsdörren 6×6, 6×6, 6×6, 6×6 gånger innan jag är nöjd. Tankar som jag aldrig ens haft förr dyker upp och jag tar emot dem med ilska och ångest.

Som ni säkert kan förstå är det inte lätt att leva med ocd. Det är en lång process till tillfrisknande, och helt frisk kommer jag antagligen aldrig att bli. I princip alla har någon form av tvångstankar, -handlingar, som att t.ex. kolla kaffebryggaren eller dörren en extra gång, men det är ingenting som borde störa ens förmåga till att leva ett normalt liv.

Att skriva om ätstörningar är ingen lätt match. Man måste tänka på vad man säger, även om folk borde ha respekt för ens tankar. Som jag alltid har sagt är vi alla olika. Vi tänker olika, vi ser olika på saker. Jag ser min kropp på ett sätt, du kanske på ett annat.
Jag skulle vilja påstå att det är rätt tabu att blogga om sin anorexi/bulimi och dylikt. De som faktiskt vågar yttra sig om sitt tillstånd, som vågar dela med sig av sina innersta tankar, får oftast väldigt illasinnade kommentarer till svar.
Att folk öppnar sig och faktiskt vågar vara ärliga borde tacksamt tas emot. Vi får en inblick i hur den sjuke verkligen tänker, och kanske kan vi till slut finna nya sätt att hjälpa den drabbade, samt förstå deras tankesätt på en helt annan nivå.

Att en anorektiker kläcker ur sig att *hon är fet är väl ingen hemlighet? Men varför skulle hon inte få göra det? Det är ju trots allt tankar som behöver komma ut, och i sista ändan tror folk ändå på att man inte ska hålla någonting för sig själv. Det handlar ofta om att personer som har en normal kroppsuppfattning kanske förlorar den för en stund. ”Om du är fet, vad tusan är inte jag då?” Visst kan det kännas kränkande, och det måste respekteras, men likaså måste en anorektikers tänkande respekteras.
Den sjuke ser inte på sig själv som andra gör. Hon måste få ge utlopp för sina tankar för att ens kunna bearbeta dem.

Det är dags att se sanningen i vitögat; om du inte kan ta emot det som kommer, säg då aldrig heller att man inte ska hålla någonting inom sig

*Jag använder mig i detta inlägg av uttrycket hon, inte för att generalisera, utan för att förenkla läsandet (Från ex. han eller hon, denne, dessa osv).

Jag har själv inte satt igång med detta ordentlig än, och någon närmare förklaring kommer jag inte att kunna ge. Kanske lägger jag upp mian listor här, men mer ingående får de intresserade läsa själva i boken. Det är ett system som i ett tidigt skede, alltså för mig som nybörjare, är svårt att förklara. Jag tror på att det är bra!

Har du något boktips att dela med dig av?

6×6 följde mig i allt jag gjorde under en tid. Alla sladdar drogs ur 6×6 gånger, alla dörrar stängdes 6×6 gånger. Ja, det enda jag i princip bara gjorde två gånger, var och tvätta håret och händerna. Ja,och tänderna förstås. 2 gånger heter det. Ingenting annat. Jag tål inte ojämna tal.

Jag ställer alltid ner mitt glas på bordet två gånger. Jag blandar spelkorten 6x6x2 gånger. Ingenting annat än 6x6x2. Jag klarar inte av att ta i saker såvida de inte känns rätt. Jag klarar inte av att se saker såvida de inte känns rätt, eller ligger rätt för den delen. Jag kan inte klia mig på ett ben utan att klia mig på det andra. Jag kan inte röra på min ena hand, utan att röra på den andra, på precis samma ställe och precis samma sätt.

Hela jag är 6×6, och sen undrar folk hur jag inte klarar av att gå ut genom dörren!