Vem är jag som så sakta tar mig fram genom livet?
Var befinner jag mig, jag som så raskt snubblar över varje hinder?
Vad gör jag när ingenting händer?
Varför finns jag?
Låt mig gå, snälla!

Jag önskar jag kunde säga var jag står. Jag vill kunna säga åt hela världen “att det här är jag, och jag vet vem jag är. Jag mår bra och kan ta itu med livets svårigheter på ett lugnt, moget och sansat sätt”.

Kommer jag någonsin att få uppleva känslan av att veta vem jag är? Jag vet vad jag går för, men det räcker inte till. Inte i denna värld. Räcker det till någonstans?
Jag befinner mig i ett mörker jag inte kan bemästra. Känslorna svallar åt höger och vänster. Ja, det är i alla fall vad jag tror, jag kan ju inte se någonting. De kan lika gärna flyga upp och ner. Varje gång jag hittar en gnutta ljus sluter jag mig själv och vågar inte ta mig ut. Det är för stort? Jag sitter tryggt och bra i min lilla vrå, som än dock känns som det största som finns.

Vad är bättre; lycka, värme, kärlek och glädje eller trygghet, sorg, saknad och förvirring? Jag lever för tryggheten. Älskade trygghet som så varsamt omfamnar mig i varje svår stund. Som smeker mig ömt om kinden när tårarna faller. Trygghet verkar vara det viktigaste för mig, även om jag inte vill inse det själv. Jag borde känna att jag vill stå på andra sidan. Där kan man säkert också finna en slags trygghet.. eller?

Ibland är det svårt att orka trots att man har tryggheten som bästa vän.