Postad av: attfinnavagen på: februari 26, 2008
Jag kan nästan jämföra mig med en bebis;
När jag väl tagit mig upp, faller jag pladask direkt.
Enda skillnaden är att jag är rädd för att försöka på nytt.
När man väl suttit där i avgrunden och smakat på, ja kanske till och med svalt, djävulens gift,är det väldigt lätt att falla ner igen när man väl tagit sig upp.
Man är skör. Minsta lilla snedsteg kan vara avgörande för restrerande dagar, månader, till och med år.
Alla har vi en tolkningsförmåga, och även om den är väldigt individuell har ofta själsligt sjuka människor samma mönster i sin tankebana. Det mesta som händer klandrar man sig själv för. Ibland även fast det hänt något på andra sidan jordklotet. Viskningar hos omgivningen upplevs lätt som stötande. Man tror att man har gjort nåt fel, sagt nåt fel, eller ser ut på ett konstigt sätt. Även om man kanske inte är egoistisk kretsar det mesta kring en själv och de ofta påhittade bristerna.
Min sinnesstämning är i nuläget inte speciellt god. Skrivförmågan är som bortblåst, tolkningsförmågan är förvrängd, och hela jag är fel. Inlägget har inte den klass det borde ha, och känner jag mig själv rätt kommer jag att radera det när jag läst igenom det igen. Jag ska försöka att inte göra det. Försöka bjuda på mig själv. Jag får helt enkelt se det som ett viktigt snedsteg – Dessa tankar som aldrig borde ha blivit ord på ett blad.
