Kom så går vi hand i hand, du och jag.
Jag hjälper dig på vägen, jag lämnar dig inte.
Jag lovar att du får det bättre med mig.
Nej, döden. Jag är inte värd dig.

“Nu kan jag inte komma längre ner”, tänkte jag när jag låg på soffan och kände att döden var enda utvägen. Det måste väl ändå vara över när man inte finner någon annan lösning? Det värsta tänkbara svepte förbi i mina tankar nu och då, tills det slutligen tog över mitt liv helt. Mitt liv, som jag egentligen inte hade. Dessa värsta tänkbara tankar var inte de värsta. Slutet var när jag inte tänkte alls längre. Eller var det bara början?

Likgiltighet, sa min kurator. “Likgiltig vadå?” tänkte jag. “Det kan väl inte finnas ett ord på någonting man inte känner och inte är”. Skulle jag ha haft en gnutta känsla skulle jag nog ha blivit rätt förvirrad. Vem vet, kanske blev jag det när jag satt där och kände ingenting. När jag satt där och inte brydde mig om någonting.
Tankarna svepte bort lika fort som de kom över mig. Det var sällan jag tänkte någonting alls.

Kom, håll min hand, håll den hårt.

Det finns ingenting att berätta om den här tiden, tiden då jag var likgiltig. När döden återigen kom på besök kunde jag bara tänka “Halleluja, jag lever igen”. Jag blev nästan glad över att jag ville ta mitt liv. Det var här vägen till det nya började. Vägen jag inte kan berätta om än. Det enda jag har att säga är att det är skönt att kunna gråta. Jag har känslor, jag lever!