Den äter mig inifrån, den äter mig levande.
Den är min bästa vän, trots att jag försökt bryta den vänskapen länge.
Kära kontroll, lämna mig ifred.

Jag är en av de som gärna vill belysa vikten av att informera om OCD (tvångssyndrom). För en person som inte är insatt i sjukdomen är det väldigt svårt att veta hur man ska bemöta den sjuke.
Det finns givetvis flera olika grader av tvång, men själva grundbeteendet och konsekvenserna vid ett avbrytande är det värt att känna till.

Jag har träffat på många som gjort mig väldigt, väldigt illa just på grund av att de inte vet vad det innebär att lida av ocd. Många tycker att det är kul att höra om eller se den sjukes tvång. De skrattar, retas och försöker hindra en från att utföra det man helt enkelt måste göra. Visst är många av mina tvångtankar, -handlingar ytterst bisarra, men för mig som sjuk betyder det väldigt mycket att jag får utföra vissa saker på mitt sätt, utan att bli hindrad.

“Men..” säger en del. “Om du måste äta ett jämnt antal av det och det, hur gör du då om någon bit råkar vara halv? Räknar du den då som en hel, eller är du tvungen att ta två halvor och en hel för att kunna vara nöjd. Då stoppar du ju egentligen tre bitar i munnen.”

Jag har inget svar på det. Bara tanken på det gör mig förvirrad, arg, ledsen och ångestfylld. Ofta vet jag inte vart jag ska ta vägen, och jag är dömd att få en panikångestattack och straffa mig själv på diverse vis för att över huvudtaget kunna fortsätta dagen. Ibland kan jag inte ens det.

Andra gör små saker enbart bara för att driva mig till vansinne. Ögonbyn är särskild roliga att använda som hjälpmedel för att framkalla ilska. Jag tål inte om folk drar med fingret genom ögonbrynet utifrån och in. Ni vet, det känns som att klappa en strävhårig hund mothårs. Det perfekta partytricket kanen del tycka. Vi gör det 30 gånger för att vrida henne till vansinne. Javisst, ni lyckas, men ni behöver inte ta konsekvenserna av det. Tyvärr.

Visst respekterar jag frågor om min sjukdom. Man måste ju fråga för att lära sig. Men just de frågorna som jag vet att kommer enbart för att krångla till det för mig, är inte välkomna. Stressen som gör mig förvirrad gör dessutom mina problem starkare. Ibland kan jag måsta stänga kylskåpsdörren 6×6, 6×6, 6×6, 6×6 gånger innan jag är nöjd. Tankar som jag aldrig ens haft förr dyker upp och jag tar emot dem med ilska och ångest.

Som ni säkert kan förstå är det inte lätt att leva med ocd. Det är en lång process till tillfrisknande, och helt frisk kommer jag antagligen aldrig att bli. I princip alla har någon form av tvångstankar, -handlingar, som att t.ex. kolla kaffebryggaren eller dörren en extra gång, men det är ingenting som borde störa ens förmåga till att leva ett normalt liv.