Vem är du? Du som så sakta tassar omkring i min kropp. Jag vet att dina planer är onda. Att jag redan har listat ut dem är ingen hemlighet, men snälla du, giv mig ditt namn.
Denna ”Någon” är i full gång med att hyra in arbetare för att bygga på min kropp, utöka den, göra den större. Så stor att jag till slut kvävs.

Att skriva om ätstörningar är ingen lätt match. Man måste tänka på vad man säger, även om folk borde ha respekt för ens tankar. Som jag alltid har sagt är vi alla olika. Vi tänker olika, vi ser olika på saker. Jag ser min kropp på ett sätt, du kanske på ett annat.
Jag skulle vilja påstå att det är rätt tabu att blogga om sin anorexi/bulimi och dylikt. De som faktiskt vågar yttra sig om sitt tillstånd, som vågar dela med sig av sina innersta tankar, får oftast väldigt illasinnade kommentarer till svar.
Att folk öppnar sig och faktiskt vågar vara ärliga borde tacksamt tas emot. Vi får en inblick i hur den sjuke verkligen tänker, och kanske kan vi till slut finna nya sätt att hjälpa den drabbade, samt förstå deras tankesätt på en helt annan nivå.

Att en anorektiker kläcker ur sig att *hon är fet är väl ingen hemlighet? Men varför skulle hon inte få göra det? Det är ju trots allt tankar som behöver komma ut, och i sista ändan tror folk ändå på att man inte ska hålla någonting för sig själv. Det handlar ofta om att personer som har en normal kroppsuppfattning kanske förlorar den för en stund. ”Om du är fet, vad tusan är inte jag då?” Visst kan det kännas kränkande, och det måste respekteras, men likaså måste en anorektikers tänkande respekteras.
Den sjuke ser inte på sig själv som andra gör. Hon måste få ge utlopp för sina tankar för att ens kunna bearbeta dem.

Det är dags att se sanningen i vitögat; om du inte kan ta emot det som kommer, säg då aldrig heller att man inte ska hålla någonting inom sig

*Jag använder mig i detta inlägg av uttrycket hon, inte för att generalisera, utan för att förenkla läsandet (Från ex. han eller hon, denne, dessa osv).